Häromkvällen

Lite knack-knack-knack med sleven i hönsmatsskålen, så kommer vips ett gäng (denna kväll heldränkta) hönor galopperande. Hönor ser verkligen kul ut när de springer! Snällt följer de husmor på väg mot hönsgården. Dags att sova, höns tillhör ett kvällstrött släkte.

Frigång!

Idag har vi premiär-släppt-ut hönsen ur hönsgården. Nu har de koll på var de bor och var de har sina reden, så de kommer nog inte villa bort sig. Man blir glad ända in i hjärtat när man ser dem spatsera omkring på gården och picka gräs och annat! De hittade en jordhög utanför hönsgården som var som gjord för lite spa á la höna – dvs. sand/jord-badning. Alla hönor borde få ha det så här! Inte sitta inklämda i små trånga burar utan att någonsin få känna solen värma eller picka färskt gräs. Kaninen undrade förresten vad de höll på med…

Hönsen, å andra sidan, undrade vad jag höll på med, som hade rött på tånaglarna.

Men efter att ha provpickat återgick de till gräset och maskarna.

Äggfest!

Nu har det hänt! Glädjen stod högt i tak när vi idag på eftermiddagen hittade ett första ägg i hönsgården. Man kunde ju tro att vi skulle vara lite förberedda på det, jag menar, vi skaffade ju ändå höns (framför allt) för att få just ägg… och ändå var det som värsta julafton när det plötsligt låg ett ägg där. Litet, brunt och gulligt. Vad tillagar man av ett sånt här premiärägg?

Maken har för övrigt jobbat med hönshuset inne i lagården hela veckan lång, ni får se bilder snart. Värsta hotellet för småpullorna!

Zlatan och höna-pöna

Låt mig presentera…. Zlatan! En tjusig liten dvärgkockin-tupp som min syster generöst bidrog med. Zlatan fick mycket att stå i med en gång för att bringa ordning bland hönorna. Och han lockar och pockar, ”kom och ät, jag har hittat jordgubbe!”. Men se de här damerna är ovana vid det mesta och du måste ha lite tålamod Zlatan. Snart kommer de att fatta galoppen och höra efter när du tipsar om godsaker.

Något han ändå lyckades med var att till sist locka ut fröknarna i hönsgården! Om det nu inte var så att de fick liiite hjälp att hitta ut av ett gäng barnhänder där på insidan…

När det är kul men samtidigt lite läskigt med de nya familjemedlemmarna,

… då är det tur att det finns storkusiner som hjälper en att våga sig närmare!

Kackeluppdatering. Och det där med djur som en industri.

De senaste dagarna, eller rättare sagt kvällarna, har inte bjudit på något internetande (=inget bloggande). Och jag inser att de kvällarna tillhör ovanligheterna. Nån liten sväng in på det VärldsVidaNätet brukar det ju ändå bli! Har varit fullt upp med annat och maken har jobbat borta.

Å inga kort har jag tagit heller på våra nya familjemedlemmar! Ett gäng hönor med franska nerver. Än så länge har de bara fått vara inne, för att coola ner sig lite och fatta var de bor, typ. Och för att vi inte hunnit sätta upp något nät över hönsgården. Det är ju mest i syfte att ingen rovfågel ska kunna komma åt dem, men inser att det behövs även för att de inte ska flyga sin väg. De är rätt flaxiga de här damerna!

Mannen jag köpte dem av hade varit långt ner i södra Sverige och köpt dem. Och jag slogs av hur läbbigt det egentligen känns att vi gör industrier av djur. Små gallerlådor med tio hönor tätt packade i varje, många lådor staplade på varandra. På väg från de ena trånga burarna till de andra. När de har gjort sitt på äggmarknaden och inte är tillräckligt produktiva längre gasas de tydligen ihjäl. Tack och adjö, liksom. Jag fick lust att köpa med mig alla höns han hade i släpet, ge dem ett bättre liv. Men nu har vi i alla fall gjort livet lite trevligare och mer spatiöst för tio stycken av dem.

Bild kommer…… (kanske när min energi återkommit och det magonda gått över)

Dramaten och jag

Haft den mest dramatiska eftermiddagen. Det kan bli så ibland, i sällskap med sonen. Hela känsloregistret, varsågod! Puh…

Lohman höna

Annars letar jag mest efter såna här nu. Hade ju planerat att köpa några värphönor i Njurunda, men när jag (mitt sega nöt) äntligen kom mig för att ringa så hade de sista hönorna blivit uppbokade kvällen innan. Vet att det finns att köpa i Ö-vik, men det är ju där det. Kanske slutar med en tripp dit ändå.

Längtar efter ledighet! Men snart så… å då kan det hända (fast ingen vet) att det dyker upp mer innehållsrika blogginlägg än detta.

Söndagsritning

Redan söndagkväll! Swisch sade den här helgen. Maken och jag har just suttit och gjort en ritning på kommande hönshuset. Mycket nu! Har egentligen inte alls tid att jobba, annat än hemmavid alltså.

Annars minns jag med värme i hjärtat en annan ritning… 🙂

Stackars lilla kanin…. (eller?)

Vi har ju två kaniner här hemma. Som ni kanske minns så släppte vi lös den ena i vintras, efter att det visat sig att de två syskonen inte alls var två honor. Nej minsann, de lyckades producera små kaninungar (om det inte var frågan om någon animalisk jungfrufödsel, men jag tror de är rätt sällsynta). Sedan dess har den svarta kaninen (hanen) skuttat runt här på gården, hur den nu kan fatta vad som är vår gård. Från början lade vi ut mat till den, men det visade sig snabbt vara överflödigt. Tror jag det, med en hel gård att mumsa på. Inte ens under vintern brydde den sig om maten vi ställde fram.

I helgen fick den bruna kaninen som bott inne i lagården flytta ut i den nya fina uteburen som min duktiga make byggt (med lite assistans från Samuel och en kompis till honom. Jodå, jag har också hjälp till, jag skruvade fast trappstegen på lilla trappan… duktigt va?).

Den svarta kaninen tycker att det hela är ganska intressant. Skuttar fram ibland och nosar, men tycker nog att det är onödigt att ett galler ska skilja de tu åt.

För en tid sedan blev jag dock uppringd av en kvinna som tyckte att en av våra kaniner inte hade det så bra. Hon ansåg faktiskt till och med att det var djurplågeri, det vi ägnade oss åt. Vilken kanin tror ni hon tyckte synd om? Jo – den svarta! Den som skuttar fritt! Själva huvudargumentet (om jag förstod det rätt) var att kaniner ju är tamdjur, och då mår de inte bra av att släppas lösa.

Jag blev nog aningen mållös. För personligen kan jag inte tänka mig ett härligare kaninliv än vad den svarta har. Den kan mumsa fritt på allt den hittar, gräva när den vill och skutta runt, kort sagt göra kaniniga saker. Samtidigt kan den hoppa in i lagården om den skulle känna sig otrygg i det fria. Mitt misstag kanske var att jag första gången när hon ringde sade att ”vi får väl se hur länge den klarar sig undan räven”… skulle jag inte ha sagt. Det gjorde nog bara att hon blev ännu mer bekymrad över min till synes känslokalla inställning till djurriket. Så hon ringde igen, och föreslog att vi skulle sätta den svarta kaninen i en egen bur. Då skulle den få det bättre.

Jag blev ändå inte speciellt övertygad av hennes argument. Och jag tänker fortfarande att även om den här kaninen blir tagen i morgon av räven, vilket skulle vara traumatiskt för den förstås, så skulle de här månaderna i frihet ändå väga upp det korta lidandet. Jag tycker fortfarande mer synd om den bruna kaninen och jag skulle tippa att hon är grymt avundsjuk på brorsan som skuttar fritt utanför nätet! Men men, det är ett fritt land och alla har vi rätt till våra åsikter.