Hänt i veckan

… eller ska jag säga ”ohänt i veckan”… för det är inte mycket som hänt egentligen. Dagarna har varit sega och de regntunga skyarna har inte bidragit med energi direkt. Marcus har hållt till ute i lagården med att färdigställa hönshotellet (fint som snus blir det) och jag och barnen har mest kurat inne, framför allt jag och Märta. Hon har förvånansvärt snabbt anpassat sig till sitt helgipsade ben tycker jag ändå! Fascinerande med barn… Nu kryp-drar hon sig fram över golvet med benet släpande efter, lilla gumman.

Som tur var har det tittat in någon person någon gång ibland. Och med bestämda pek och uppmaningar lyckas Märta oftast få dem att lägga sig en stund bredvid henne på golvet för lite titta-i-bok. Här är det morfar som får hjälpa till att leta efter Mollys panda. Det var viktigt att även han skulle ha filten på sig… 🙂

En liten och en något större kusin tittade också in. Bra att öva på att hålla bäbis, snart finns det ju en egen här i huset…

Och när det inte finns någon bäbis att tillgå så kan man ju alltid tvångshålla katten som råkar gå förbi.

Första modelleran – kul! Storebror visar vägen.

Här går vi på en första brutet ben-promenad. Grannens får fick sig en påhälsning. Och den ömma modern höll bokstavligt talat på att gå upp i fogarna efter den långa vandringen på hela… tja, 800 meter.

I morgon blir förhoppningsvis en inte lika seg dag som de som just förflutit. Auktion i Gussjö och sedan kanske Skulefestivalen!

I en sal på lasarettet…

Det var väl egentligen att utmana ödet. Men just då lekte de så bra där på studsmattan. Märta skrattade och storebror hade snälla rösten, busade så kul med henne. Vi har väl sagt ungefär tusen gånger att ”du får inte studsa när Märta är på studsmattan!”. Fast att ändå lämna de där själva för en obevakad sekund var ju dumt av oss, särskilt när svårigheterna med impulskontrollen är dokumenterade. En ”rumpstuts” av tioåring räcker tydligen för att fraktur ska uppstå på tvåårings ben. Det var en förkrossad storebror som med tårarna flödande lovade att vara snäll med lillasyster resten av livet (just den biten återstår väl att se, men äktheten i känslan rådde det inga tvivel om).

En känga åt sjukvårdsrådgivningen som sade att vi inte skulle åka in till akuten utan istället ringa vårdcentralen och invänta att de ringde upp, eftersom de har röntgen i Härnösand. När vi så äntligen fick prata med någon på vårdcentralen så sade de att det var ett dumt råd från sjukvårdsrådgivningen eftersom de inte alls har någon röntgen i Härnösand på sommaren. Vi skulle ha åkt till akuten på en gång. Kändes otroligt irriterande och jobbigt för Märtas skull att vi hade väntat hemma i nästan två timmar med brutet ben och mycket smärtor på det beskedet.

Hon var tapper och det var jobbiga timmar på sjukhuset. Det värsta är ju på nåt vis att hon är för liten för att man ska kunna förklara någonting. Hålla-fast-momentet med lustgas under gipsningen var traumatiskt både för den lilla och för hennes föräldrar…

Men barn är ju ändå duktiga att finna sig i nya situationer och att acceptera livets vändor. Man kan bygga med lego även om man ligger på rygg på golvet och inte kan röra på benet.

 Och äta vindruvor fungerar ju även det att göra i vågrätt läge.

Sen kan man ju alternera med att sitta uppallrad i soffan en stund och titta på TV. Jobbigaste momentet är väl egentligen att bli förflyttad från plats A till B, märks att hon blir orolig över att det ska göra ont.

 Som tur var kom det lite vänliga människor och hälsade på idag. Bland annat moster Anna, som bidrog med både puzzel i sex bitar…

och nyinköpta dockkläder (bäbiskläder från Erikshjälpen) och lite annat roligt. Och mormor kom med ett Pippi-knoppuzzel. Och morfar med hunden. Och farbror Magnus dök upp. Plus fikagäster på dagen. Trevligt, det uppskattar vi! Vi säger välkomna till alla som vill titta in och bidra med lite underhållning – stepp, sång, joddling, fridans eller simpel improvisationsteater, allt går hem! Vi lär hålla oss hemma de närmsta dagarna.

Min kompis och jag

– Joorå såatte…. nu har de slagit hö´t.
– Å katta, hon trivs där på lägdan.

– Äh, kom kompis så får du en kram!

Två bast!

Vilken kalasdag vi har haft! Firat nybliven tvååring med blommor och blader.

                                     

Med nyttigt och onyttigt, som sig bör på ett kalas. Visst räknas väl chokladbollar till frukt och grönt?

 

Släktingar kom på besök med en massa paket. Och på kvällen bidde det en tur med fyrhjulingen tillsammans med familjen, kusinerna från Ljustorp och farbrorn från Stan.

Och fiskelyckan var god! Oräkneligt antal aborrar var på bettet ikväll.
En allt igenom lyckad och härlig dag!
Tack till tjocka släkten, säger vi.

Helt plötsligt blev hon två…

I morgon, för två år sedan, var det soligt och fint på dagen, men på eftermiddagen öppnade sig himlen för både spöregn, blixtar och små underverk som ville komma till världen.

Märta – vår pärla. Har ju knappt fattat att du fyllt ett år!

Och redan är det dags att fylla två. Lilla solstråle, önskar dig en härlig dag! Ännu ett år ligger framför dina mjuka fötter. Vi är så glada att vi har dig!

Sommarlooov!

Gissa vem som är nöjd med sin avslutningspresent?!? 🙂 Jag tycker inte att barn ska få presenter för mindre än 2000 kr när de går ut trean, det känns bara sååå taskigt. Asså hallå liksom, de har ju ändå gått klart ännu ett läsår! Nästa år tänkte vi köpa en stor swimmingpool till gossen, året efter funderar vi på ett mindre jetplan och året därpå köper vi en ö i Karibiska havet.

Eller så blir det en mjukglass på stan, vi får se, har inte riktigt bestämt än. Hur som helst – vi har tänkt köpa en studsmatta ett längre tag (kanske var vi den sista utposten av barnfamiljer som inte hade någon?) så det vart ju liksom lämpligt att slå till en dag som denna. Blir ingen studsning för mig på ett tag, då ploppar kanske ungen ut. Eller vad vet man, börjar jag bli helt desperat i slutet av augusti så kanske ni ser mig studsa omkring där ändå…

Ett härligt sommarlov tillönskas!

Stig fram, stig fram!

Maten är klar, kom in och äääät! Det är bara att slå sig ner vid det dukade bordet, med den tjusiga duken och de matchande servet… jaså nähä, inte det riktigt… Suck, vad är det med köksbord egentligen? Nåväl, det är väl bara att lägga ihop allt i olika högar, som man kan roa sig med att flytta runt sen. Eller så är det en bra dag att äta utomhus!

Krullikrull

Storebror kom på en lagom eftermiddagssyssla idag.

Maskrosstjälkskrull! Å nostalgivibbar för mamman.

Jag vill också! kom förstås lillasyster på. Även om hon mest gick in för att bryta stjälkarna i småbitar, blev väl inte så överdrivet krulligt.

Mysigt när Stor och Liten hittar gemensamma stunder!

Både bäst och dryg

Fick en sån härlig teckning av sonen i torsdags i för tidig mors dags-present, eftersom han skulle bort på vildmarksläger över helgen. Teckningen var lika härlig som kärleksförklaringen var ärlig… Vi hade haft en sån där tjafsig dag, han och jag. Ibland kommer man knappt ihåg vad det hela startade med, men man kommer liksom in i fel hjulspår.

Även om jag tycker att du är dryg så älskar jag dig. Ja, vad svarar man på det? Jo – Tack det samma, älskade unge! Sen log vi i samförstånd.

(Jodå, jag fick tillåtelse att visa teckningen här, om du undrar…)

Dit det bär dit bär det

Vi skulle egentligen bara ta en liten tur, lillfröken och jag, över vår lägda och titta på vattnet. Jag har varit hemma idag med Märta, som är lite för snorig och hostig ännu för att gå på dagis. Hon har dock varit rätt pigg ändå, så vi har kunnat njuta av det fina vädret. Här (på bilden ovan) tänker vi oss att vi kan göra en damm en vacker dag.

Vi skulle titta på bäcken och kanske plocka några vitsippor. Men när vi väl hade kommit till bäcken så kom Märta förstås på att vi ju var halvvägs till mormor och morfar, och då var det ingen mening att försöka styra vagnen i någon annan riktning.

Och morfar var hemma, till Märtas stora lycka. Alla borde få ha en pensionerad morfar i granngår´n! Lyckan var ännu större när hon fick hjälpa morfar att mata fiskarna i lilla dammen utanför deras hus. Spännande! Och just som Märta tyckte att vi skulle gå in en stund, och jag tyckte att vi skulle gå hem till storebror, så hörde vi något från nästa granngård. Det var något litet som bräkte…

Bääää!!! Märta gjorde stora ögon och fick bråttom, vi måste såklart till fåren! En massa gulliga lamm som stapplade runt bland runda tackor. Åh, jag hoppas verkligen att vi har några får en vacker dag!

Det blev hur som helst en trevlig liten promenad, och en trevlig VAB-dag in alles må jag säga. Och imorgon är vi ju lediga igen allihopa, visst är väl även du det? Hoppas på en icke stressig dag för oss alle zusammen, så att man har tid att gå dit näsan pekar. Och kanske följa ljudet av ett litet bräkande i fjärran, och se vart det för en.

(Snart-2-års-)Lycka är…

… att kolla på Pippi Långstrump flyttar in i Villa Villekulla för 34:e gången. Allra mest spännande blir det när Tommy och Annika hittar ett par stora skor som ligger på en huvudkudde – och Pippi plötsligt hoppar fram! Tänk, va överraskad man kan bli. Även när man sett det 33 gånger förut.

Morning glory

Morgonens frisyr. Alltså varenda morgon ser håret ut så här, oavsett hur välkammat det var när hon gick och lade sig. Gölligt! 🙂

Naggat i kanten

Nämen hoppsan! Det har visst hänt något konstigt i vår brödpåse! Jag har mina misstankar, baserade på storleken på de små tuggorna. Jag säger ingenting, men hennes namn börjar på M och rimmar på ”hjärta”!

Ett livstecken, i ordets rätta bemärkelse!!

Yippie!! Ååååh vilken lättnad det var idag att gå på ultraljudet… har verkligen varit nervös inför idag, på grund av missfallet i höstas. Men här presenterar jag proudly – krabaten! Live and kickin´. Härligt!! Naturligtvis är jag mycket väl medveten om att allt inte behöver gå smärtfritt bara för att allt såg fint och normalt ut idag, men för mig har den här veckan blivit lite av en mental gräns i huvudet. I morgon är jag i vecka 15. Nu känner jag att jag kommer kunna glädja mig åt denna graviditet, något som inte varit helt enkelt hittills. Och jag TROR att allt kommer att gå bra!!

Längtar redan tills sådär den 22 augusti… vem är du, lilla hemliga vän? Du kommer vara så välkommen hit till vår familj!

Två saker jag gillar att göra på min fritid

1. Att noga breda ut en kökshandduk på golvet (obs, varning! Det här momentet kan ta upp mot tio minuter) och sedan lägga mig på den, lite fint. Sen säger jag ”Dä” och pekar så att de andra fattar att jag vill ha en till kökshandduk på mig. Sen kan man ligga så här en liten stund.

2. Att tömma ut leksakerna i min leksakslåda och sedan sätta mig själv i den. Sen kan man göra sig gullig också, när man lix sitter där och leker med ett grytunderlägg.

/Märta

Sån´t där gulligt som får det att knipa i hjärtat

Samuel hade gjort det fint hemma i köket, när jag kom hem efter jobbet på min födelsedag.

Med fasttejpade hjärtan på kökslampan och allt.

Och när vi firade våra födelsedagar igår ville han göra en egen skapelse i marsipan till oss. Han hade tänkt att skriva ”Hurra” sade han, men det fick inte plats så det fick stå ”Hur” istället. Så klart. Gulligt!

Det stora hallonmoussetestet…

Den här helgen är jag i tårtbranschen igen. Alltid lite nervöst att lämna ifrån sig en tårta, man vill ju inte att någon ska bli missnöjd! För att minska riskerna för en potentiell besvikelse hos de som ska äta tårtan, utsåg jag en testpanel.

Panelen bestod av en hallonälskare av rang. Och jodå, moussen fick med beröm godkänt. Till sista slicken! Puh…

Stormen före och efter tvåminuterslugnet.

Samuel skulle ha en kompis med sig hem efter skolan idag, det visste jag. Det är ju maken, för er som inte känner till det, som sköter markservicen här hemma, själv glider jag in vid 17-snåret till dukat bord. Hur som helst, när jag väl klev innanför dörren så hoppade den ena glada nioåringen efter den andra fram bakom varje hörn jag passerade på väg in mot köket. Summa sumarum så var de bara fyra stycken, men hade man kunnat mäta intensiteten i leken och i rummet så var vi nog uppe i en sisådär 27 stycken ungar. Hur lyckas de?

Lekarna avlöste varandra med jämna och väldigt snabba mellanrum och de var av typen ”Vi sitter på hans keps och så får han försöka ta sig igenom hinderbanan (i vardagsrummet, tur att det är sparsmakat på kristallvasfronten här hemma) och brotta ner oss och ta tillbaks den!”, eller ”Vi kör kickboxning!”, eller ”Vi ska försöka starta Märtas leksakstraktor och ni ska samtidigt försöka stänga av den!” (den leken liknade mest en sån här boll av folk som man ser i tecknad film, där det sticker fram en arm här och ett ben där).

Till slut föreslog jag och Marcus i ett något desperat tonläge och med synkroniserad föräldrautmattning att ”Ni kan väl gå ut och leka?”. Hör och häpna, de nappade på det! Det var ju mörkt ute, men de utrustade sig med reflexvästar, pannlampor, yxor och svärd (i trä, om det lugnar dig). Några jackor hann de förstås inte få på sig, en tunn tröja och foppatofflor värmer tillräckligt när man är i gasen. Marcus och jag drog en lättnadens suck när fredagslugnet hägrade sig i samma sekund som ytterdörren slog igen. Friden höll i sig ungefär tre minuter och fjorton sekunder. Eller jag kan ha räknat fel, det kan ha tagit två minuter och fjorton sekunder också innan de stormade in igen. På den tiden hade de lyckats se en zoombie bakom ett träd, en varulv som satt på en stubbe och en svala, oklar rangordning vad gäller läskighet.

Jag ser fram emot när Märta om ett antal år har tre kompisar hemma hos sig. De kommer diskret dra sig undan till Märtas rum där de sedan under lika delar muntert och lugnt samspråk lägger pärlplattor. OK, desillusionera mig inte nu tack! Låt mig leva på drömmen, för hoppet är ju det sista som överger människan. Fram till den dagen får jag väl fortsätta rensa upp bland hinderbanor och ducka för karatesparkar som råkat kickas iväg i fel riktning. Och le och förundras över energin i de där nioåriga kropparna.

Överraskningsleken

Alltså jag kan en så himla rolig lek, som jag måste dela med mig av! (ursäkta bildkvalitén, mamma hinner inte med i mina svängar och skärpan blir därefter) Man gör i alla fall så här, håller för öronen på sig själv…

… eller ibland räcker det med att man liksom kikar under lugg och ser väldigt lurig ut. Hur som helst – när du gör som jag visar, så syns du inte!! Då kommer alla fråga ”Men- var är Märta?!?” och se jätteförvånade ut. Det är då du slår till…

Ta bort händerna från öronen och ropa ”DÄÄÄÄÄ!” – jag lovar, alla blir lika överraskade varenda gång!! De är så lättlurade. Sen blir alla så glada när du syns igen, och så säger de ”Däääär är Märta!”. Prova, leken är en succé! Sen kan man göra så här väldigt många gånger i rad, de fattar ändå aldrig vart du har gömt dig. Ha´re så kul! //Märta

Morgonrocken och jag

Så här göllig är jag när jag sitter i trappan och har brorsans gamla morgonrock på mig. Jag gjorde förstås mitt glada katt-tjut när jag såg att det tittade upp en tiger i fickan.

… och så här roligt kan jag göra med benen!